Pancake

I går trillade jag ner i det svarta, djupa PMS-hålet.

Det är så sjukt, det går ju inte ens att förklara... Men jag kände när vi satt och åt lunch, i hela kroppen, att den bara föll ner i hålet... Från noll till hundra på typ en sekund. livet var över...

Men jag vet ju.

Jag har koll på att det är PMS...

Och jag tänker att jag bara ska gilla läget och rida ut stormen...

Jag sänker kraven...

Som igår, bad jag Darling gå och lämna och hämta stortjejen från Halloweenfesten, och jag fick sova middag en timme. Och idag skulle vi vara hos Svärfar hela dagen. Jag ville egentligen ställa in, för jag kände mig så skör... Men vi styrde om planen lite, så vi var där en liten stund bara. Och på riktigt var det skitjobbigt. Jag hade sån ångest i bilen på väg dit. Helt galet att det kan bli så?! Jag hade verkligen behövt ta en typ halv tablett lugnande. Helt slut när vi kom fram, och sen måde jag sjukt illa. Men, vi var där, det var trevligt och alla var nöjda och glada (utom jag haha). När vi väl kom hem kände jag mig så lättad att jag nästan började gråta typ. Så skönt att komma hem.

 

 

Jag vet ju ändå att det är vad det är, och jag gillar läget och försöker förhålla mig till det. Även om det känns som att livet är över, så vet jag ju att det inte är det. Tidigare i mitt liv hade jag ingen koll på mina dippar, och då åt jag (för mig) helt fel mat och var ofta ute på galej. Då hade jag som sagt ingen koll, och viste inte hur jag skulle hantera ångest och deppiga svackor...

 

Men ändå. Kanske skulle man försöka se om det gick att undvika dom här mörka hålen? Läsa på lite och se om det finns något man kan göra eller äta för att må bättre dom här dagarna? För det är ju helt sjukt. Hur man känner så tydligt att hela kroppen reagerar, det lixom bubblar, blir ångest och man är helt utmattad tillslut. Både psykiskt och fysiskt.

Dela gärna med er om ni har tips :-)