Pancake

I höstas sökte jag ett jobb. I en branch jag ville bort från. 

Blev kallad på intervju. Som efteråt kändes sådär.

Blev erbjuden jobb. Tackade ja men kände verkligen att nä, det här vill inte jag.

 

Vi skulle flytta, köpa hus, vi är mitt uppe i en världpandemi. Såklart kan man inte tacka nej till en fast anställning utan provanställning.

Ända sen jag tackade ja så har jag känt att nej, det här är inget för mig. Men jag har tragglat på.

 

Jobbet har gett mig noll energi men slukat så otroligt mycket energi, så jag har inte alls mått bra.

Har blundat för så många varningssignaler (så korkat). Har fått tillbaka migränen och PMS-besvären, jag har sovit dåligt, vaknat med spända käkar, haft sus i öronen osv... 

Har bitit ihop och kämpat på. Ätit skit, inte orkat röra på mig, det har  blivit som en ond cirkel med allt. För man kan inte säga upp sig i dessa tider, man måste vara tacksam över att ha ett jobb i dessa tider.

Eller kan man det..? 

 

Efter en händelse i förra veckan så kände jag att nej, nu säger jag stopp. Mitt välmående och mina barn är viktigast. Och min mans. I allt det här mår vi inte bra, och det är inte ok. 

Jag vill finnas där för mina barn, jag vill inte  vara en stressad mamma som inte hinner med vardagen och inte hinner fånga upp saker som händer. 

Jag vill vara en närvarande mamma. Jag vill vara en bra fru. Jag vill njuta av livet och leva fullt ut. Jag vill leva MITT bästa liv. Jag måste göra det som är rätt för mig.

 

Så igår pratade jag med min fina man, och vi tog ett gemenssamt beslut och det kändes så bra. Så många stenar föll från mitt hjärta.

Idag har jag skickat in min uppsägning. 

 

Har planer inför hösten som jag hoppas på, men oavsett vad så har jag en sån stark tro på att det kommer att ordna sig.

 

Jag måste få vara jag, och jag lyssnar på mig själv. Jag kan inte leva på ett sätt som samhället tycker är rätt, jag måste lyssna på vad som är rätt för mig. Jag vågar faktiskt säga upp mig mitt under en världspandemi.