Jag kommer i första hand
Jag arbetar på en sån dysfunktionell arbetsplats så jag vet inte ens vad jag ska säga mer om det.
Mitt team är fantastiskt, och min chef må vara speciell men hon har drivit vårt team frammåt och jag är så stolt över vad vi har åstakommit tillsammans. Vi har effiktiviserat och gjort så mycket förbättringsarbeten och fått vår avdelning på fötter. För ett år sen var avdelningen kaos.
I och med att företaget skall börsnoteras och en ny ledning som sitter i USA och styr företaget med ett väldigt amerkaniserat abetssätt så är det inte en trevlig arbetsklimat. Bara siffror räknas och man bryr sig noll om personalen. HR funtionen är nästintill obefintlig. Så otrevligt arbetsklimat. Sån maktkamp.
I torsdags sa min kropp i från. Jag har ignorerat signalerna i månader. Eller egentligen har jag inte ignorerat dom, utan jag har gjort allt för att kunna jobba på ändå. Jag har tränat, ätit bra, sett till att ta ledigt, ta långhelger, ta en veckas semester, gått ner i tid osv. Har tänkt att det kommer att bli bättre... Men när inget hjälper och det bara blivit värre så var jag i torsdags tvungen att sätta stop.
Jag sjukanmälde mig och har en läkartid i nästa vecka.
Dagen efter sa min chef och två kollegor upp sig. Och på måndag ska den tredje kollegan säga upp sig.
Ett jobb är ett jobb, hälsan är viktigast. Jag är viktigare och jag vill bli behandland med respekt och ha en värdig arbetsmiljö.
Ja ja, det blir nog bra. Jag prioriterar iaf mig själv.