Gamla (o)vanor som tydligen sitter i...
Att jag aldrig lär mig...
Den här veckan har varit lite Hey baberiba. Jag har haft deadline för sista inlämningsuppgiften i skolan, ingen direkt svår uppgift, men den ska ju ändå göras. Jag har skjutit på den in i det sista (helt i onödan, för inte så att jag inte haft tid att göra den direkt), och lämnade in den i går, två dagar för sent. Och då har jag gått och haft ångest i två dagar och känt mig stressad över det.
Så har jag känt mig stressad över att jag inte fixat julkort och fotokalendrar, som jag borde gjort för längesen.
När saker blir sådär jobbiga då skjuter jag på det och så blir det ännu jobbigare. Jag blir lixom helt handlingsförlamad och kan inte ta tag i nåt. Tröstäter och har svårt att sova. Fattar inte att jag är så puckad.
Nu för tiden är inte det här direkt något större problem, värre var det för ett par år sen, då kunde jag verkligen ställa till det för mig big tajm.
Skjuta upp saker ger ångest som yttrar sig i att jag lägger krokben för mig själv och jag mår dåligt. Helt i onödan.
Så, no more skjuta upp saker. På riktigt, det här var banne mig sista gången!
Det är ju bara att göra, hur svårt ska det va lixom?
Uppdatering: Fick just feedback på inlämningsuppgiften. A såklart. Alltså uppgiften var inte svår, den tog ca 1½ timme skulle jag tippa på. Fick högsta betyg, inga konstigheter. Men VARFÖR var det så svårt att bara göra den lixom, jag fattar inte mig själv ibland..? Knäpp man e.
